Big Bang. Universum förmodas ha blivit till för ungefär femton miljarder år sedan, i något som kallats för "Big Bang". Råmaterialet till allting vi kan se omkring oss idag, från stjärnorna på natthimlen till blommorna i trädgården, skall ha skapats som ur intet, på bråkdelen av en sekund tillsammans med tiden och rymden själv. Universum skall alldeles i början ha varit mycket hett och mycket tätpackat, så hett och så tätt att grundämnen ej kunnat bildas. Först efter någon miljon år torde temperatur och täthet, genom världsalltets expansion, sjunkit tillräckligt för att möjliggöra bildandet av atomer och universum skall vid denna tid ha bestått nästan uteslutande av väte och helium. Universums struktur var troligen skapad bara någon årmiljon efter Big Bang. Materien skall av någon anledning inte ha varit alldeles jämnt fördelad i rymden, utan samlad i förtätningar eller fickor och emellan dessa fanns, tror man, områden med lägre täthet. Dessa fickor kunde hållas samman av gravitationen och varje ficka innehöll råmaterialet till tiotals- eller hundratals miljarder stjärnor. En av dessa otaliga fickor innehöll råmaterialet till vår egen sol, alla hennes miljarder grannstjärnor, vår planet och oss själva, och skulle av oss människor, långt senare, komma att kallas Vintergatan, människans hem i kosmos.

De första stjärnorna. De första stjärnorna antas ha börjat lysa någon miljard år efter Big Bang. En stjärna skapas ur ett moln av väte och helium, som är stort och tätt nog att börja dra sig samman av sin egen gravitation. Då detta moln drar sig samman blir det tätare och tätare, och därigenom varmare och varmare och vid en viss punkt är det varmt nog för kärnreaktioner att börja äga rum och stoppa sammandragningen. Stjärnan har slagit på ljuset och kommer att lysa så länge förrådet av väte och helium räcker. En stjärnas livscyckel beror av dess storlek och massa. Medelstjärnor, som vår sol, har en livstid om cirka tio miljarder år. Mindre stjärnor bränner sitt bränsle mycket långsammare och kan, trots sin relativa litenhet, lysa flera tiotals miljarder år, eller längre. Stora och massiva stjärnor däremot bränner sitt förråd av väte och helium fort och de största av dem lyser bara några miljoner år. En stor och massiv stjärnas slut kan vara mycket dramatiskt, men mycket viktigt för uppkomsten och spridandet av de grundämnen som är jordelivets ingredienser. Då bränslet börjar sina krymper stjärnan varigenom temperaturen stiger ytterligare. I denna kolossala hetta skapas tyngre grundämnen - bland annat, kol, kväve och syre - vilka tillsammans med väte, utgör livets grundstenar. Slutligen kollapsar hela den väldiga himlakroppen, men studsar sedan ut i en väldig explosion kallad supernova, i vilken sällsynta ämnen som guld och platina skapas. Denna explosion sprider det mesta av stjärnstoffet ut i rymden, där det driver omkring som moln av aska och gas. Kanske kommer ett sådant moln i närheten av en stjärna i blivande, fångas upp av denna, och bidrager till bildandet av planeter, bergskedjor, oceaner och liv. Bakterier, blommor och människor består huvudsakligen av materia skapad på detta sätt. Och hade det inte varit för dessa våldsamt döende jättestjärnor så skulle vi inte sitta här och betrakta detta skådespel med stora ögon. Vi är bokstavligen talat svalnad aska från sedan länge döda jättesolar.

Solsystemets tillblivelse. Solen och dess planeter skall ha skapats för cirka 4,6 miljarder år sedan ur ett vidsträckt gasmoln bestående till 98% av väte och helium och till cirka 2% av andra tyngre ämnen - eller svalnad aska från sedan länge döda stjärnor, aska, som senare tillsammans med vätet skall utgöra jordelivets huvudingredienser - . Detta gasmoln har rätt massa och täthet för att skapa en tämligen ordinär stjärna med en livslängd om ungefär tio miljarder år, och även för att forma ett antal planeter, månar, kometer och asteroider, bland dessa planeten jorden med sin trogne följeslagare månen.

Jordelivets födelse. Vid denna tid - för ungeför 3,8 miljarder år sedan -förmodas det som vi människor kallar liv ha uppstått på jorden. Hur synbarligen död materia - en gång skapad i Big Bang, därefter uppfångad och bakad i stjärnors inre, varefter den i ny skepnad blåsts ut i rymden igen, ånyo uppfångad av vad som just skall bli planeten jorden - kan komma samman och ordna sig i självbevarande och självreproducerande system, ter sig verkligen som ett stort mysterium. Hur och varför kan en till synes slumpartad blandning av synbarligen ickelevande materia, huvudsakligen bestående av ämnen som väte, kol, kväve och syre, ordna sig själva i synnerligen komplicerade mönster och ordningar, vidare lära sig upp rätthålla denna ordning eller mönster i vad som måste ha varit en skiftande och farlig omgivning? Dessutom, för att på något sätt överleva sig själv, lära sig göra kopior av sin egen struktur. Livet etablerar sig emellertid på jorden, och då varje organismer, om än marginellt, skiljer sig något från varandra, råkar det ibland vara så att vissa individer kan leva och föröka sig i miljöer där andra inte trivs lika bra. Då dessa skillnader ibland är orsakade av skillnader i det genetiska materialet, och således genom arv överföres till kommande generationer, så skapas efter hand olika raser och arter och allteftersom årmiljoner och årmiljarder passerar, så skapas det livsformer av alla tänkbara slag, anpassade till olika miljöer.

Cellkooperativ och arbetsfördelning. För ungefär sjuhundra miljoner år sedan, eller omkring tre miljarder år efter livets uppkomst på jorden, börjar flercelliga varelser uppträda. En flercellig varelse är i princip en ansamling celler i samverkan, liksom en by, en stad eller en nation kan betraktas som en ansamling människor i samverkan. På ett liknande sätt som vi människor delat upp arbetsuppgifterna i oss emellan, så har cellerna i dessa ansamlingar delat upp arbetsuppgifterna sig emellan, så att vissa celler koncentrerar sig på att få organismen att förflytta sig, andra celler blir känsliga för ljus eller doft. Dessa system av specialicerade celler utvecklas efterhand till synnerligen komplicerade varelser i sin tur bestående av cellgrupper eller organ som muskler, ögon, öron och hjärnor. Arbetsfördelning gör dessa nya och komplicerade system framgångsrika i deras strävan att överleva och föröka sig, trots den risk det i sig innebär att ha en komplicerad struktur, och har under tidsåldrar av evolution gjort det möjligt att utveckla organismer av alla tänkbara slag, som blåmaneter, sjötulpaner, daggmaskar och noshörningar. Metoden att skapa flercelliga organismer har visat sig bära frö till otaliga möjligheter och har kunnat ge upphov varelser - eller biologiska mönster - som sjöstjärnor, maskar, krokodiler och människor. Frågan är nu vilka överraskande möjligheter den mänskliga samhällsorganismen kan bära inom sig? Kanske bär vår nyborna mänskliga samhällskropp inom sig fröet till en lika stor omdaning av himlakroppen som metoden att skapa flercelliga varelser inneburit. Och kanske ligger denna värld i så fall väl bortom vår föreställningsförmåga. Före människans inträde på scenen tog det livet tiotals och hundratals miljoner år att omdana himlakroppen. Nuförtiden går det på århundraden och årtusenden, vilket ur kosmiskt perspektiv är mycket kort tid.

Människan. Denna sida representerar de senaste etthundra miljoner åren av evolution. En inte särskilt lång tid i kosmos, men för att täcka människans historia - från det att hon blivit bofast och börjat bruka jorden till dagens embryo till ett globalt samhälle - har det åtgått mindre än tio årtusenden, eller blott en enda prick längst ned på denna sida. För omkring sextiofem miljoner år sedan, när dinosaurierna dominerade jorden, drabbades vår planet av en väldig katastrof, vilken förändrade livsbetingelserna radikalt. Alla dinosaurier dog ut, de flesta djurarter över en handflatas storlek slogs ut och många djur och växter ned till mikroskopisk storlek, antingen försvann, eller hade att anpassa sig till nya betingelser. Det är inte känt vad som kan ha orsakat denna väldiga förödelse, men den tycks haft samband med en kraftig sänkning av jordens medeltemperatur. Kanske träffades jorden av en väldig meteorit som slog upp damm i atmosfären så att himlen mörknade och temperaturen föll? Eller kanske var det ett enormt vulkanutbrott som mörklade jorden i aska och rök? I alla händelser var detta en förödande händelse, som på kort tid utplånade och ödelade mycket av vad evolutionen hade byggt upp under hundratals miljoner år. Denna väldiga olycka var dock inte den första att drabba jorden. Det tycks vara så att jorden även tidigare drabbats av stora och förödande katastrofer, vilka ödelagt och slagit ut många arter, men samtidigt därigenom givit rum åt helt nya livsformer att utvecklas. Trots den förödelse som händelsen för sextiofem miljoner år sedan lämnade efter sig, tog det evolutionen blott något tiotal miljoner år att sopa undan spåren och skapa nya varelser bättre anpassade till de nya livsbetingelserna. Hade det inte varit för denna katastrof så hade det väl inte funnits plats för däggdjur och människor, längst ned på sidan, att ta över dinosauriernas roll som himlakroppens härskare och kanske hade det då inte utvecklats varelser med ett medvetande lik vårt. Eller kanske hade det då istället utvecklats intelligenta och självmedvetna dinosaurier, vilka likt oss människor hade rotat i all världens mysterier och gåtor, skickat varelser till månen samt hotat förgöra varandra med bomber och gas. För ungefär två miljoner år sedan, i östra delarna av Afrika, finner vi en varlse som inte är nöjd med gränserna för sin egen kropp, utan hittar på att använda vassa stenar, pinnar och ben att öka sin styrka, flexibilitet och förmåga med. Ungefär en och en halv miljon år senare, eller för femhundra tusen år sedan, hade denna varelse vuxit till sig och dessutom börjat använda eld och kanske rentav också primitivt tal. Men det skulle dröja ytterligare bortåt trehundrafemtio tusen år, eller till för ungefär femtio tusen år sedan innan det vi vanligen kallar människa kom till världen. För ungefär tiotusen år sedan - alltså inom den sista pricken, längst ned på sidan - börjar dock människohistorien på allvar, i och med att man alltmer lämnar livet som jägare/samlare, börjar bruka jorden och därigenom blir alltmer bofast. Vår civilisationens framgångar härefter är minst sagt stora, men det är också dess påverkan på planeten den bebor, och man kan kanske säga att vårt dilemma är att vi fötts med en hjärna vars kapacitet är större än dess förstånd. Vi har skapats med enastående möjligheter att uträtta saker, dock tycks det, utan motsvarande förmåga att överblicka konsekvenserna av våra strävanden. Ty allteftersom den samlade erfarenheten och kunskapen växer, och tillgängligheten till denna kunskap ökar, så kommer vi människor att tvingas leva med insikter och kunskaper om, inte bara hur man bygger upp, utan även hur man med enkla pennstreck ödelägger. Är vi uppgiften mogen? Eller har livet spelat ett ödesdigert spratt med sig själv och skapat intelligens och färdigheter utan omdöme och klokskap? Människan med sin stora hjärna kan väl betraktas som ett evolutionens experiment med livet självt, där denna tunna hinna av levande materia som omsluter vår himlakropp utgör provrör, och vi själva, eller kanske snarare vårt psyke, med dess nyfikenhet, skaparkraft och äventyrslystnad, är vad som är föremål för experiment. Genom människan har naturen också fått en självutnämnd talesman, som börjat kommentera och värdera sig själv och den värld till vilken hon fötts, och människan säger sig numera inte sällan ha som främsta mål att skapa "en god värld", med vilket förmodligen avses en värld där människor, djur och växter lever i något som kan kallas "harmoni". Detta förefaller dock inte vara ett alldeles enkelt företag i en värld som denna, som av evolutionen inrättats så att själva grundvalen för en betydande mängd av varelsernas överlevnad, är att det finns god tillgång på andra organismer att förtära. Sett ur växternas perspektiv är ju bland annat vi däggdjur blott och bart ett mäktigt släkte parasiter, eller en besvärande ohyra som uteslutande lever på det organiska material dessa växter genom den fotosyntetiska processen framställer. Vilken olycka för växtriket kan man kanske tycka, att växterna inte själva förmått utveckla tänkande och medvetna varelser, kapabla att hålla planeten fri från den sorts inälvsmask som vi utifrån detta perspektiv faktiskt kan anses utgöra. Ty detta hade kanske kunnat göra det möjligt att skapa ett ekologiskt system, en värld och ett samhälle uteslutande bestående av varelser, vilka ej för sin blotta existens måste förtära och exploatera andra levande varelser. Miljö och omgivning är stadd i ständig omvandling, påverkad av faktorer som kontinenternas drift över himlakroppen, klimatförändringar av sådana orsaker som havsströmmars ändrade banor samt inte minst den påverkan det levande materialet i sig utövar på miljön enbart genom sin ämnesomsättning. Nya, bättre anpassade varelser växer i antal, på bekostnad av de som för tillfället råkar vara något sämre anpassade. Men det tycks också vara så att vi själva - genom växtförädling, genteknik och genmanipulation - börjar gripa in i den evolutionära processen på ett mer påtagligt sätt, och människan börjar nu allter uppräda som en slags evolutionens verkmästare. Kanske markerar alltså människovarelsens uppkomst också det datum i evolutionshistorien, då livet började lämna bakom sig slumpmässiga genetiska mutationer - vilket är en relativt sett långsam process - som medel att skapa nya varelser, och själv började ta kontrollen över detta förlopp. Vilka konsekvenser detta kan få i ett längre perspektiv synes omöj-ligt att ens spekulera i, men det förefaller i varje fall inte djärvt att anta, att denna tid markerar gräns i det evolutionära förloppet och att förändringarna som stundar kommer att bli genomgripande.

En kosmisk bacill. Denna sida representerar de kommande etthundra miljoner åren av evolution. Enbart den översta raden motsvarar de närmaste en miljon åren, eller tusen gånger den tid det tagit oss människovarelser att lämna ett liv som samlare och jägare, bli bofasta, börja odla jorden, öka vårt antal från några få miljoner individer till dagens fem eller sex miljarder, samt skapa ett embryo till ett globalt samhälle. Om världen kommer att förändras lika fort i framtiden som den synbarligen gör idag, så betyder det att den kommer att ha förändrats näst intill oigenkännelighet för varje ny prick på denna sida, ett perspektiv som onekligen ter sig egendomligt. På kort tid, bara någon prick i denna bok, har människans uppfattning om sig själv, livets mysterium, materiens gåtor och alltets eventuella mål och mening tagit sig olika uttryck och varit stadd i oavbruten förändring. Det finns nog också skäl att anta att dagens världsbild, som bland annat är knuten till de upptäckter vilka förknippas med personligheter som Isac Newton, Albert Einstein, Niels Bohr och Werner Heisenberg, enbart kommer att utgöra ett brottstycke av den - eller de - världsbilder som kommer att följa på den nu rådande. Vår världsuppfattning och det vi kallar verklighet kan i själva verket betraktas som något vi själva skapat och blott en spegel av oss själva, våra sinnesförnmimmelser, vår vetenskap, vår kultur och vårt sätt att tänka och leva. I takt med att det vi kallar kunskaper och insikter ökar och i takt med att våra värderingar med tiden förändras, så kommer rimligen också vår verklighetsuppfattning att förändras. Utvecklingen av människan och den mänskliga hjärnan kan dock komma att visa sig vara en minst lika revolutionerande händelse som uppkomsten av flercelliga varelser för mindre än en miljard år sedan. En flercellig varelse, som en blåmanet, en kackerlacka, en orkidè eller en flodhäst är i princip en ansamling enskilda celler utan hög grad av individuell frihet, men i nära samarbete med varandra och med en långt utvecklad arbetsfördelning och specialisering. En hjärna är i princip en ansamling celler som tillsammans specialiserat sig på att ta emot och tolka mönster eller information den erhållit via nervtrådar från ögon, öron, näsa, hud och tunga, bearbeta dessa mönster eller denna information samt göra den begriplig för organismen. Det vi ser, hör, känner, smakar och luktar anses ju som bekant vara fenomen i vår hjärna. Fysikaliska representationer, eller mentala mönster, skapade av kemiska och elektriska processer i vårt nervsystem. Vi tycker oss förvisso stå i en omedelbar och nära kontakt med världen, men det är värt att påminna sig själv om att detta också kan betraktas som en illusion, och att de förnimmelser vi har blott skall tjäna oss som verktyg i vår strävan att överleva och föröka oss, och således inte någonsin gjort anspråk på någon som helst objektivitet. Tvärtom, de är strängt subjektiva, emedan de av evolutionsprocessen är utvalda att ge oss enbart den information och de stimulanser som gagnar vår fortlevnad. Vi upplever oss även ha självmedvetenhet och något vi kallar "fri vilja", och vi tycker oss med vårt medvetande utöva viss styrning över våra tankar, våra aktiviteter och förehavanden. Vi vet emellertid alltför lite om vilken relation vår "fria vilja", vårt medvetande, dess reflektioner och slutsatser verkligen står i förhållande till den materia, dess mönster och de fysikaliska processer som detta vårt medvetande antas vara en funktion av. Och skulle inte världen, vore människan verkligen utrustad med "fri vilja", vara förskonad från sådant som våld och rov, förtryck och tortyr? Ty ligger det inte något av sanning i vad Paulus en gång yttrat: "Ja, det goda som jag vill gör jag icke, men det onda som jag icke vill det gör jag" Orsaken att en hjärna och ett medvetande alls kan utvecklas torde vara att varelser utrustade med sådana kan klara sig hyggligt i sin strävan att överleva och föröka sig. Hjärnan är ur evolutionärt perspektiv ytterligare ett organ, jämförbart med lever, njurar eller lungor. Att detta organ - vars ursprungliga funktion var att uppfatta vibrationer, ljus, ljud och annat - kunde utvecklas till dagens självmedvetna och grubblande mänskliga tankeapparat, kapabel att skapa samhällen, rymdfärjor, vätebomber, musik, konst, filosofi och vetenskap torde kan man svårligen kunna förutse. Lika svårt torde det vara att nu förutse vart leden bär för planeten med dess klåfingriga och vetgiriga kolonisatörer, när dess medvetanden och hjärnor knyter sig samman i elektroniska nätverk och med ljusets hastighet utbyter information, erfarenheter och idéer. Kanske kan man börja betrakta vår planet som ett enda globalt medvetande i blivande? Kanske kan jorden betraktas som en enda organism - en kosmisk bacill, som tillsammans med solen och dess övriga följeslagare är på drift i världsalltet.

Kosmisk reinkarnation. Om ungefär fem miljarder år skall solen, vår livgivare, vår värmekälla och motor, vars energi flödat oförminskat i - vid det laget - tio miljarder år, snart sluta sitt liv som stjärna. Solen börjar expandera, för att bli tusentals gånger större än idag, men skall efter denna väldiga tillväxt krympa samman och bli till en "vit dvärg", ett hett och kompakt klot, ungefär så stort som jorden. Jordatmosfären, världshaven och jordelivet skall i detta förlopp av hettan koka bort innan jorden själv kremeras och åter blir till ett moln av gas och aska, än en gång på planlös drift genom tomma intet. I tio miljarder år har denna materia ingått som delar av en planet, bildat bergskedjor, hav, moln, glaciärer, alger, kaktusar, människor och samhällen. Och efter att högst tillfälligtvis ha ingått i ett system i vilket materien bildat skiftande mönster och strukturer, vaknat till liv och fått medvetande, är den åter på drift genom ett kosmos vars skönhet och mysterier den tillfälligtvis fängslats av. Kanske har dock något som då fortfarande kan betecknas som liv eller medvetande, redan givit sig iväg härifrån, och kanske gjort sig oberoende av solars energiflöde, för att på annan plats fortsätta med de aktiviteter som då anses angelägna. Detta stoftmoln, eller denna förtätning, skall i årmiljarder och åter årmiljarder driva omkring i rymden, likt drivved på haven. Men kanske, kanske, i en avlägsen framtid, skall dessa partiklar ånyo uppfångas av en stjärna i blivande och åter utgöra stoff till planeter, månar, berg, oceaner, liv och medvetande, i vad som kanske blir en kosmisk reinkarnationsprocess. Kanske har för övrigt den materia som idag formar jorden, haven och livet, för tidsåldrar sedan ingått i levande system vars mönster och kännetecken vi ej kan ana och vars slutliga öde vi ej känner. Världsalltets slutliga öde kan vi också bara spekulera över. Stjärnor kommer dock att födas, stjärnor kommer dock att dö. Liv och medvetande kommer möjligen att florera på många ställen. Allteftersom stjärnors bränsle, väte och helium, förbränns till tyngre ämnen - sådana vi till stor del består av - så kommer universums samlade bränsleförråd omsider att sina, slocknande solar kommer att ersättas av nya i en allt långsammare takt, kosmos blir mörkare och mörkare, kallare och kallare. Askan från planeter, solar och galaxer upplöses kanske slutligen i intet, genom materiens spontana sönderfall och föreställningen tycks gå mot sitt definitiva slut. Såvida inte denna materia, dessförinnan, av sin egen gravitation, drar sig samman, kollapsar och studsar ut igen, i en ny Big Bang, och i omtöpt form är redo för en ny föreställning. Det är så erbarmligt lite en människa kan förstå. Man skulle ej grubbla och tänka men tänker och grubblar ändå. Och dagarna fogas till veckor och veckorna fogas till år. Man skulle ej snärjas av grubbel så hastigt som livet går. Nils Ferlin.

getmeouttahere